Ja, den här gåsen är oplockad! Den finns liksom inte och då finns det ingenting att plocka från. Du fattar inte hur jag känner för det här. Jag är rädd. Jag vågar inte. Inte igen, inte nu. Du vet inte vad som har hänt mig och vad som har gjort mig till den jag är just nu, i detta ögonblick. Det är svårt för mig att ens genomgå en hel dag. Jag får ta på mig ett leende och hoppas på att ingen märker att det är fejk. Med gråten i halsen överlever jag med små marginaler. Det är inte lätt. Du ska veta att jag älskar att du försöker, men trots allt är det omöjligt. För dig för mig och för alla andra. Det är bara så. Inget du kan ändra på. Jag vet att du är arg på mig. Men fortfarande, du vet inte mycket du. Jag är redan så långt ner, näst intill inget kan dra mig upp igen. Ingenting som skulle orka med tyngden. Tyngden av mina tankar. Det blir för tungt för dig för mig och för alla andra. Det är bara att sluta. Ge upp. Gör inte det här för min skull. Det är jag inte värd och det vet du. Innerst inne vet du att det inte går. Att hur du än försöker så kommer jag stå fast vid vad jag tror. Dessa tankar är starka. Mycket starkare än din övertalningsförmåga. Jag ser den som tillgjord, fejkad och hånfull. Som om du egentligen inte bryr dig. Men om det inte är så kan du ju se mig rakt in i ögonen och säga som det är. Jag klarar inte av med falskhet. Jag klarar inte av mer otryggkhet och osäkerhet. Allt är mitt fel och så kommer det förbli. Alltid!

Och allt är emot mig. Ingenting ska fungera. Går inte att spara och publicera. VARFÖR?