Right now I have english. It's okey. Our teacher is not here so we are in the computer-room. Me and my good friend Hanne is writing about Jim Carrey. He is so funny.

Yesterday all my troubles seemed so far away. No, I was going to write yesterday something happened but I wrote the lyrics to the song yesterday because I really love it. So...Yesterday something happened. It wasn't fun. And I'm sorry, I really am! I didn't mean it like that at all. I care about you, just so you know. I may not show it so much, but I do. And I'm sorry you feel the way you do. I don't know if I can help. I don't know if you want my help. It's not a big deal, but still.

Anyway. I don't feel so good. My stomach is killing me. I wanna go home and sleep all day long.

Just nu känner jag mig seg. Jag klarar inte av skolan. Jag har jättemycket att göra. På tisdag måste jag redovisa etikarbetet. Det är någonting av det värsta som finns. Jag kan inte prata inför folk. Verkligen, det funkar inte för mig. Jag vill inte! På riktigt det är hemskt. Uuush! Jag funderar på att skippa den lektionen och sticka hem och sen åka iväg. Bort från verkligheten, kanske till Norge och rensa fisk (andra avenyn). Start all over liksom. Sen måste jag ju göra den där jävla laborationsrapporten. Den ska också vara inne på tisdag. Jag fattar verkligen ingenting av det. Jag vet inte ens vad det handlar om. Någon dag är det nationella prov i franska. Kommer inte klara det. Jag kan verkligen inte franska. Och den där helvetes piss lägenheten också. Den skulle vara inne i torsdags. Eller var det fredags? Aja, det är ingen big deal. Det är säkert mer. Det skulle inte förvåna mig..juste kärlekshandboken som skulle vara inne för sjukt länge sedan är jag inte i närheten av klar med. Jag fattar inte varför skolan ska vara så svår. Jag fattar inte skolan över huvud taget. Jag tycker att vi går i skolan alldeles för mycket. Det finns vissa saker som är helt onödiga att lära sig. Jag bryr mig inte ett skit i hur många elektroner som kan vara i k-skalet. Eller varför Jakartas befolkning övar med x antal invånare per år. Eller hur man förkortar uttrycket 2x(3+5a)-4x(7a-5). Om man skulle ta bort allt sånt onödigt så skulle man nog kunna gå i skolan något år mindre tror jag. Det skulle nog många uppskatta. Många elever, förmodligen inte lärare eftersom att dom älskar att tortera oss elever. Men liksom matte, varför så svårt? Man kan från första början hjälpa alla individuellt och hålla på med ett visst område längre så alla får en chans att förstå. De som har det lätt för sig kan ju gå vidare inom det området och lära sig mer. Nej, nu orkar jag inte mer. Någon som håller med mig om detta? Om nu någon läser det här. Aja, jag bryr mig egentligen inte om någon läser eller inte för att det är skönt att få skriva mina tankar där det finns en chans (eller risk) för folk att läsa det. Om dom gör det är en annan sak.

Något jag vill är att lära mig att inte tänka. Vilket förmodligen är riktigt svårt. Jomenvisst, jag skulle ju kunna lära mig att meditera. Det har jag provat någon gång faktiskt. Funkar verkligen inte för mig. Jag får inte bort alla tankar. Tankarna finns i överflöd. Jag vill ha bort dom på nått sätt, men det ska såklart inte gå. Man kan ju inte suga ut hjärnan så man inte kan tänka. Då kan man ju inte leva alls. Och leva är något som jag i själva verket vill. Ja, det är svår att leva i en värld full av lögner och svek. För de som är svaga är det ännu svårare. Jag är en av dom, en av de svaga. Men jag vill leva! Gå igenom glädje, sorg och rädsla. Det är något som vi alla gör någon gång under livets gång.
Tiden läker alla sår. Det tror jag inte på, men tiden kan lindra i alla fall. Tiden lindrar de flesta sår. Det finns kanske något som ligger och gnager (inte en ekorre) långt in i sig. Även om man inte vet vad det är, så finns det där. Och det kan vara svårt att lindra.

Jag har fastnat i det förflutna . En mörk tid. Jag kommer inte loss. Jag kämpar och kämpar, men jag sjunker bara djupare och djupare. Hur jag än försöker. Jag kommer inte loss. Jag vill bort från detta och komma till en tid av glädje och tillit. Det är dessa tankar som drar mig bakåt.

Ojojoj, nu var det ett tag sen.

Vi spelade i kyrkan för någon dag sedan. Det var riktigt kul.
Bilder:








(Jag vet att bilden här ovanför är typ suddig och dålig, men kolla Viktors leende. Sjukt gulligt)

Jag sitter här och vet inte riktigt varför jag skriver. Det är ju morgon, inget av dagen har ju gått. Aja, jag lyssnar på Hanoi Rocks. Musik som ger minnen. Minnen om peace and love 2008. Det påminner mig om att jag måste köpa biljett till årets peace and love innan dom tar slut. Då blir det tredje året i rad. Det är fränt. Jag måste typ gå och göra mig klar, duscha, sminka mig, platta håret. Men jag orkar inte. Kolla bilden, så mycket sminkade jag mig förr. Jag plattade även håret. Jag fattar inte hur jag hann. Nu hinner jag typ ingenting på en morgon. Jag bryr mig kanske inte lika mycket nu som förr.



Dagens planer:
Göra mig klar
Fika med mormor och Pontus
Hem
Åka till HampeStampe och kolla på film med Hanne, Lisa, Viktor och såklart Hampe
Hem och sova.

Jag har kommit på en sak. Jag tror (vet) att alla har en dålig sida. Jomenvisst, den kanske syns mindre på vissa, och mer på andra. För min del så visas den nog rätt så mycket. Jag har det jättesvårt för att vara snäll. Det är ju ganska jobbigt.  Jag kan typ bestämma mig för att vara snäll, men det går käpprätt åt helvete. Jag tror att det ligger i generna, inget illa menat mot släkten dåva.
Jag tror även att livet är som en rubiks kub. Det är svårt att få allt rätt, man måste göra mycket för att få en bit på rätt plats. Man måste även flytta på den biten för att få fler bitar på plats. Sjukt svårt. Ibland kan man klara lite och sen förstör man allt omedvetet. Eller så kan någon annan komma och ändra på något. Ibland hjälper det och ibland skakar det bara om allt så man måste börja om från början igen.

Sommmar sommar sommar!
Kom hit vettja!