Det har blivit vår. Vintern har lämnat sina spår. Långt in i mitt hjärta. Hösten/vintern 2009 ska glömmas bort. Liksom raderas ur mitt minne. Nya tider är här. Våren 2010, snälla bli bra.

Jag har funderat lite och kommit fram till att det psykiska och det fysiska hör ihop och är beroende av varandra. Om man mår bra så blir man automatiskt pigg och framåt, men om man mår dåligt så känner man sig seg och ovillig till allt. Så är det iallafall för mig.
När jag är nere har jag jättesvårt att se något positivt i nånting alls. Då faller allting sönder för att jag inte litar på mig själv och min egen styrka. Utan istället för att kämpa så låter jag bli. Jag låter allting falla ner till grunden. Då står jag där bland ruiner av alla fina hus som jag har byggt upp. Jag låter de husen sprängas av rädsla för svek och lögner. Hus för hus brinner ner. Sen står jag kvar ensam i ett sammhälle av rasade hus.
När jag har samlat kraft till att berätta det för någon som jag verkligen litar på så blir allt vanligtvis lite bättre. Men under tiden jag är nere och ledsen är jag oftast trött och hänger inte med i vad folk säger.
Sen när jag börjar må bra igen blir jag automatiskt piggare och mer uppmärksam. Jag är en sån person som verkligen mår dåligt när jag mår dåligt och verkligen mår bra när jag mår bra. Fast det är klart att jag kan vara helt neutral också, varken må bra eller dåligt.

Tråkigt inlägg, men skit samma.

Jag satt och läste Saras blogg och började tänka på livet. Alla har olika synvinklar på livet. Det beror ju på vad man har varit med om och vad som har skapat en till den man är. Vissa är optimister, andra pessimister. Vissa gömmer sina känslor för alla, andra visar allt som de känner. Vissa får massa skit, andra för nästan igen skit alls. Vissa är rika och lever i överflöd, andra är fattiga och har knappt mat för dagen.
Livet är en gåta. Livet är orättvist. Livet är en evig kamp.
Värt att kämpa för.

Lia och Alia, Gubbe1 och Gubbe2, Hanne och Malin

Ja, vad ska man säga. Vi har haft så många dödsroliga stunder tillsammans. Det kan jag lova dig. Och grejen är den att vi kommer ha mycket mer än dubbelt så många såna stunder till. Säkert roligare också. Jag är ledsen att jag har varit en bitch, men jag tycker faktiskt nästan att jag har haft rätten till det. Jag vill iallafall vara kompis med dig tills döden skiljer oss åt. För du vet, vi ska ju dö när vi är 100 år. Haha, när vi var små var vi så stört töntiga. Fast...så komer det alltid vara. Några exempel på våra töntiga påhitt: Pling-år, böcker, trotri min rumpa, SABB, radioprogram med underbar reklam...roomeo ååh romeo!, tomatskjortan osv osv. Jag hoppas och tror att vi kommer leva tills vi blir 100 år och att vi upptäcker en ny ö.
Man får inte vara så pnatig ju.
Jag älskar dig Hanne. Och det kommer jag alltid göra. Även om det kanske inte verkar som det, så gör jag det.


Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här på bloggen och inte säger det till dig. Kanske för att jag är för feg. Kanske för att jag inte pallar snacka om det här mer på jättelänge. Jag har redan gått iväg för att från ett samtal i tårar. Det var dock inte med Hanne, men det var om samma sak. Jag har redan grinat för mycket om nätterna. Nu vill jag sluta med det. Det är nog därför jag skriver det här och inte säger det.
Jag hoppas att allt kommer bli bra.

Hur man ha så mycket att säga utan att finna ord?

Det jag vill göra nu är att hyra en film. Se den och sen lämna tillbaka den, utan att på något sätt visa känslor. Filmen får gärna vara jättesorglig eller jätterolig. Jag tänker inte visa nånting. Sällan. Sen ska jag poppa popcorn och misslyckas. Så dom blir lite brända, men ändå helt förstörda. Sitta rakt i ryggen och inte bry mig ett skit. Inte visa en min.

All min keativitet har försvunnit. Jag har letat överallt. Under mattan i hallen, bakom bokhyllan i mammas och pappas rum, under min säng. Den har nog sprungit iväg för att vara för sig själv ett tag. För att ladda upp sig och sen komma tillbaka. Det är i alla fall vad jag hoppas. Jag känner ingen motivation för nånting alls nu när han är borta, min kära vän kreativitet. Jag börjar sakna dig på riktigt nu.