Jag vill att det ska vara som förr. Du var fin. Du var bäst. Du var glad. Vi fick motgångar, men vi sjöng bort det och började om på nytt. Du gjorde mig glad. Jag kommer ihåg det så väl. Du och jag fungerade underbart tillsammans. Hela sommaren var till för oss. Vi hade en dröm. En dröm om något eget. En dröm som vi tillsammans gjorde verklig. Den finns kvar. Förfallen och rutten, men det viktiga är att den finns kvar. Den kanske inte är som förut. Du och jag, jag saknar det. Jag saknar den tiden när vi byggde på en dröm som nu har fallit i bitar. Jag hoppas att vi kommer locka tillbaka minnena från den tiden tillsammans någon gång.

Kom hit bara för min skull. Snälla du, kom hit. Jag saknar dig.

Shit säger jag bara.
Shit

Jag är ledsen att det måste vara såhär. För mig känns det rätt på något sätt, även fast det egentligen förmodligen är så fel. Du...jag trodde mer om dig. Jag känner ingen mening i att försöka. Jag kommer ändå bara förstöra det. Ingen idé. Det är förstört nu. Låtsas inte om att det aldrig har hänt. Det gör allt bara värre, eller det kanske är det du vill...göra allt sämre för mig. Pissrumpa på mig bara.

Det är fel.

Jag är arg på dig.

Du ska alltid misslyckas.
Du är dum i huvudet.
Du hänger inte med i svängarna.
Du är negativ.
Du är ful.
Du är allmänt konstig.
Du är dum mot alla i din närhet.
Du kan mest ingenting.
Du försöker inte ens.
Du kämpar inte.
Du har gett upp.
Du är jag.

Ja, den här gåsen är oplockad! Den finns liksom inte och då finns det ingenting att plocka från. Du fattar inte hur jag känner för det här. Jag är rädd. Jag vågar inte. Inte igen, inte nu. Du vet inte vad som har hänt mig och vad som har gjort mig till den jag är just nu, i detta ögonblick. Det är svårt för mig att ens genomgå en hel dag. Jag får ta på mig ett leende och hoppas på att ingen märker att det är fejk. Med gråten i halsen överlever jag med små marginaler. Det är inte lätt. Du ska veta att jag älskar att du försöker, men trots allt är det omöjligt. För dig för mig och för alla andra. Det är bara så. Inget du kan ändra på. Jag vet att du är arg på mig. Men fortfarande, du vet inte mycket du. Jag är redan så långt ner, näst intill inget kan dra mig upp igen. Ingenting som skulle orka med tyngden. Tyngden av mina tankar. Det blir för tungt för dig för mig och för alla andra. Det är bara att sluta. Ge upp. Gör inte det här för min skull. Det är jag inte värd och det vet du. Innerst inne vet du att det inte går. Att hur du än försöker så kommer jag stå fast vid vad jag tror. Dessa tankar är starka. Mycket starkare än din övertalningsförmåga. Jag ser den som tillgjord, fejkad och hånfull. Som om du egentligen inte bryr dig. Men om det inte är så kan du ju se mig rakt in i ögonen och säga som det är. Jag klarar inte av med falskhet. Jag klarar inte av mer otryggkhet och osäkerhet. Allt är mitt fel och så kommer det förbli. Alltid!

Och allt är emot mig. Ingenting ska fungera. Går inte att spara och publicera. VARFÖR?

Jag saknar barndomen jättemycket. Jag vill inte vara mittemellan barn och vuxen. Det är jättejobbigt. Tanken på att jag aldrig mer kommer vara barn igen är som ett hårt slag rakt i ansiktet. Jag kan inte tänka så. Jag blir seriöst jätteledsen. Det går inte. Jag kan inte acceptera det. Det är hemskt. Jag vill bara sitta inne och kolla på mumin hela dagarna, vara liten och söt, gå till skolan och tycka att det är jätteroligt. Men det är bara att inse. Den tiden har flytt sin väg. Den kommer inte återvända.
Jag kommer ihåg en gång när jag var liten. Det var sommar ute och pappa tvättade bilden. Jag ville hjälpa till, men det blev tråkigt så jag slutade. Jag hade röda riktigt fula shorts på mig. Jag såg att Lisa var ute. Så jag bestämde mig för att gå till henne. Jag sa till mamma att jag gick dit. Vi lekte hela dagen. Det var jätteroligt kommer jag ihåg.
Det är sådana minnen som är bra att hålla kvar. Dom är viktiga för mig. Fina minnen om mest ingenting. Nu för tiden får jag mest dåliga minnen som vägrar försvinna. Hur jag än försöker förtränga dem kommer de tillbaka och spökar i mitt huvud.

"Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma"
Järnspöken - Kent

Den biten är riktigt fin tycker jag. Passar in jättebra på hur jag tänker.

Just nu känner jag mig seg. Jag klarar inte av skolan. Jag har jättemycket att göra. På tisdag måste jag redovisa etikarbetet. Det är någonting av det värsta som finns. Jag kan inte prata inför folk. Verkligen, det funkar inte för mig. Jag vill inte! På riktigt det är hemskt. Uuush! Jag funderar på att skippa den lektionen och sticka hem och sen åka iväg. Bort från verkligheten, kanske till Norge och rensa fisk (andra avenyn). Start all over liksom. Sen måste jag ju göra den där jävla laborationsrapporten. Den ska också vara inne på tisdag. Jag fattar verkligen ingenting av det. Jag vet inte ens vad det handlar om. Någon dag är det nationella prov i franska. Kommer inte klara det. Jag kan verkligen inte franska. Och den där helvetes piss lägenheten också. Den skulle vara inne i torsdags. Eller var det fredags? Aja, det är ingen big deal. Det är säkert mer. Det skulle inte förvåna mig..juste kärlekshandboken som skulle vara inne för sjukt länge sedan är jag inte i närheten av klar med. Jag fattar inte varför skolan ska vara så svår. Jag fattar inte skolan över huvud taget. Jag tycker att vi går i skolan alldeles för mycket. Det finns vissa saker som är helt onödiga att lära sig. Jag bryr mig inte ett skit i hur många elektroner som kan vara i k-skalet. Eller varför Jakartas befolkning övar med x antal invånare per år. Eller hur man förkortar uttrycket 2x(3+5a)-4x(7a-5). Om man skulle ta bort allt sånt onödigt så skulle man nog kunna gå i skolan något år mindre tror jag. Det skulle nog många uppskatta. Många elever, förmodligen inte lärare eftersom att dom älskar att tortera oss elever. Men liksom matte, varför så svårt? Man kan från första början hjälpa alla individuellt och hålla på med ett visst område längre så alla får en chans att förstå. De som har det lätt för sig kan ju gå vidare inom det området och lära sig mer. Nej, nu orkar jag inte mer. Någon som håller med mig om detta? Om nu någon läser det här. Aja, jag bryr mig egentligen inte om någon läser eller inte för att det är skönt att få skriva mina tankar där det finns en chans (eller risk) för folk att läsa det. Om dom gör det är en annan sak.

Något jag vill är att lära mig att inte tänka. Vilket förmodligen är riktigt svårt. Jomenvisst, jag skulle ju kunna lära mig att meditera. Det har jag provat någon gång faktiskt. Funkar verkligen inte för mig. Jag får inte bort alla tankar. Tankarna finns i överflöd. Jag vill ha bort dom på nått sätt, men det ska såklart inte gå. Man kan ju inte suga ut hjärnan så man inte kan tänka. Då kan man ju inte leva alls. Och leva är något som jag i själva verket vill. Ja, det är svår att leva i en värld full av lögner och svek. För de som är svaga är det ännu svårare. Jag är en av dom, en av de svaga. Men jag vill leva! Gå igenom glädje, sorg och rädsla. Det är något som vi alla gör någon gång under livets gång.
Tiden läker alla sår. Det tror jag inte på, men tiden kan lindra i alla fall. Tiden lindrar de flesta sår. Det finns kanske något som ligger och gnager (inte en ekorre) långt in i sig. Även om man inte vet vad det är, så finns det där. Och det kan vara svårt att lindra.

Jag har fastnat i det förflutna . En mörk tid. Jag kommer inte loss. Jag kämpar och kämpar, men jag sjunker bara djupare och djupare. Hur jag än försöker. Jag kommer inte loss. Jag vill bort från detta och komma till en tid av glädje och tillit. Det är dessa tankar som drar mig bakåt.