Jag saknar barndomen jättemycket. Jag vill inte vara mittemellan barn och vuxen. Det är jättejobbigt. Tanken på att jag aldrig mer kommer vara barn igen är som ett hårt slag rakt i ansiktet. Jag kan inte tänka så. Jag blir seriöst jätteledsen. Det går inte. Jag kan inte acceptera det. Det är hemskt. Jag vill bara sitta inne och kolla på mumin hela dagarna, vara liten och söt, gå till skolan och tycka att det är jätteroligt. Men det är bara att inse. Den tiden har flytt sin väg. Den kommer inte återvända.
Jag kommer ihåg en gång när jag var liten. Det var sommar ute och pappa tvättade bilden. Jag ville hjälpa till, men det blev tråkigt så jag slutade. Jag hade röda riktigt fula shorts på mig. Jag såg att Lisa var ute. Så jag bestämde mig för att gå till henne. Jag sa till mamma att jag gick dit. Vi lekte hela dagen. Det var jätteroligt kommer jag ihåg.
Det är sådana minnen som är bra att hålla kvar. Dom är viktiga för mig. Fina minnen om mest ingenting. Nu för tiden får jag mest dåliga minnen som vägrar försvinna. Hur jag än försöker förtränga dem kommer de tillbaka och spökar i mitt huvud.

"Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma"
Järnspöken - Kent

Den biten är riktigt fin tycker jag. Passar in jättebra på hur jag tänker.