Nu ska jag ändra en hel del........

Jag har funderat lite och kommit fram till att det psykiska och det fysiska hör ihop och är beroende av varandra. Om man mår bra så blir man automatiskt pigg och framåt, men om man mår dåligt så känner man sig seg och ovillig till allt. Så är det iallafall för mig.
När jag är nere har jag jättesvårt att se något positivt i nånting alls. Då faller allting sönder för att jag inte litar på mig själv och min egen styrka. Utan istället för att kämpa så låter jag bli. Jag låter allting falla ner till grunden. Då står jag där bland ruiner av alla fina hus som jag har byggt upp. Jag låter de husen sprängas av rädsla för svek och lögner. Hus för hus brinner ner. Sen står jag kvar ensam i ett sammhälle av rasade hus.
När jag har samlat kraft till att berätta det för någon som jag verkligen litar på så blir allt vanligtvis lite bättre. Men under tiden jag är nere och ledsen är jag oftast trött och hänger inte med i vad folk säger.
Sen när jag börjar må bra igen blir jag automatiskt piggare och mer uppmärksam. Jag är en sån person som verkligen mår dåligt när jag mår dåligt och verkligen mår bra när jag mår bra. Fast det är klart att jag kan vara helt neutral också, varken må bra eller dåligt.

Tråkigt inlägg, men skit samma.

Jag satt och läste Saras blogg och började tänka på livet. Alla har olika synvinklar på livet. Det beror ju på vad man har varit med om och vad som har skapat en till den man är. Vissa är optimister, andra pessimister. Vissa gömmer sina känslor för alla, andra visar allt som de känner. Vissa får massa skit, andra för nästan igen skit alls. Vissa är rika och lever i överflöd, andra är fattiga och har knappt mat för dagen.
Livet är en gåta. Livet är orättvist. Livet är en evig kamp.
Värt att kämpa för.

Lia och Alia, Gubbe1 och Gubbe2, Hanne och Malin

Ja, vad ska man säga. Vi har haft så många dödsroliga stunder tillsammans. Det kan jag lova dig. Och grejen är den att vi kommer ha mycket mer än dubbelt så många såna stunder till. Säkert roligare också. Jag är ledsen att jag har varit en bitch, men jag tycker faktiskt nästan att jag har haft rätten till det. Jag vill iallafall vara kompis med dig tills döden skiljer oss åt. För du vet, vi ska ju dö när vi är 100 år. Haha, när vi var små var vi så stört töntiga. Fast...så komer det alltid vara. Några exempel på våra töntiga påhitt: Pling-år, böcker, trotri min rumpa, SABB, radioprogram med underbar reklam...roomeo ååh romeo!, tomatskjortan osv osv. Jag hoppas och tror att vi kommer leva tills vi blir 100 år och att vi upptäcker en ny ö.
Man får inte vara så pnatig ju.
Jag älskar dig Hanne. Och det kommer jag alltid göra. Även om det kanske inte verkar som det, så gör jag det.


Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här på bloggen och inte säger det till dig. Kanske för att jag är för feg. Kanske för att jag inte pallar snacka om det här mer på jättelänge. Jag har redan gått iväg för att från ett samtal i tårar. Det var dock inte med Hanne, men det var om samma sak. Jag har redan grinat för mycket om nätterna. Nu vill jag sluta med det. Det är nog därför jag skriver det här och inte säger det.
Jag hoppas att allt kommer bli bra.

Det är inge kul att sakna en kompis.
Jag måste måste måste göra nånting åt det.

Jag bet mig i läppen igår och det blödde som fan. Jag trodde att jag skulle dö.
Fett med mjao.