Jag har funderat lite och kommit fram till att det psykiska och det fysiska hör ihop och är beroende av varandra. Om man mår bra så blir man automatiskt pigg och framåt, men om man mår dåligt så känner man sig seg och ovillig till allt. Så är det iallafall för mig.
När jag är nere har jag jättesvårt att se något positivt i nånting alls. Då faller allting sönder för att jag inte litar på mig själv och min egen styrka. Utan istället för att kämpa så låter jag bli. Jag låter allting falla ner till grunden. Då står jag där bland ruiner av alla fina hus som jag har byggt upp. Jag låter de husen sprängas av rädsla för svek och lögner. Hus för hus brinner ner. Sen står jag kvar ensam i ett sammhälle av rasade hus.
När jag har samlat kraft till att berätta det för någon som jag verkligen litar på så blir allt vanligtvis lite bättre. Men under tiden jag är nere och ledsen är jag oftast trött och hänger inte med i vad folk säger.
Sen när jag börjar må bra igen blir jag automatiskt piggare och mer uppmärksam. Jag är en sån person som verkligen mår dåligt när jag mår dåligt och verkligen mår bra när jag mår bra. Fast det är klart att jag kan vara helt neutral också, varken må bra eller dåligt.

Tråkigt inlägg, men skit samma.