Jag sitter nu här med ett bett på fotknölen. Det dunkar och det gör ont. Jag vet inte vad det är. Jag är rädd, känner oron bubbla upp från ingenstans. Jag som trodde att allt skulle bli bra igen, nu när allt är förlåtet. Det är i alla fall så som jag uppfattade det. Att det är förlåtet. Förlåta, men aldrig glömma. Jag trodde att jag skulle få sova ostört. Så är inte fallet. Känner mig trött nu, men vet att jag ändå kommer vara vaken i natt. Jag vet att jag kommer skriva sms till en kärlek långt borta och sedan radera allt igen. Jag vet att jag kommer ligga vaken och tänka på allt jag sagt och allt jag gjort, allt jag sagt och gjort mot dig. Jag är ledsen. Jag vet inte hur mycket jag grät igår, allt var för dig. För dig och av dig. Aldrig mer, aldrig mer ska detta ske.