Nu pissar jag på mitt bloggnings avbrott.
Jag måste blogga. Jag är så jävla sur. Sur på dig, sur på din jävla attityd. Jag fattar inte hur man kan vara så jävla dum som du. Det är helt otroligt.
Nu sitter jag vid köksbordet, klockan är halv elva. Jag dricker cherry cola. Nu är den slut.
Jag klarade att inte blogga i två veckor. Och vad gjorde det för nytta? Jo, ingen nytta alls.
Just nu är jag bara väldigt arg och besviken. Jag vill bara skriva massa skit, men vem fan orkar läsa det? Ingen, ingen, INGEN!
Du fattar ju inte ett piss. Du tror att det bara är du som kan må dåligt. Du har så jävla fel med det. Varför skulle man inte kunna må dåligt fast man i dina ögon är perfekt. Den kanske inte är perfekt i sina egna ögon. Du kanske är perfekt i någon annans ögon som inte tycker att du kan må dåligt. Ändå mår du jämt dåligt och alla ska jämt tycka synd om dig. Alla ska jämt tänka på dig. Men du då? Tänker du nånsin på någon annan än dig själv eller? Nej, det verkar inte som det. Du är självisk. Du kräver så mycket uppmärksamhet. Och om du inte får det så blir du irriterad. Du vill veta allt om en, men får man någonsin veta nånting om dig? Nej, inte precis. Sånt vill du hålla för dig själv.
Jag förstår inte hur man kan vara så. Jag menar inte att jag är perfekt. Jag är långt ifrån. Fast, vem vill va perfekt egentligen? Varför sträva efter någonting som är så ointressant?
Inte så kul inlägg, men jag bryr mig inte. Jag kände ett stort behov av att skriva det.