Varning!
Känsliga läsare varnas.
Texten kan innehålla spår av en hel del klagande.

Jag må säga att det var nästan ovärt att gå på Sonisphere. Det började regna på eftermiddagen och det höll på hela kvällen och natten. Jag hade låga converse, leopard-strumpbyxor, ett långt linne och en svart tjocktröja med dragkedja. Allt var genomblött. Det blev genomblött när det började regna. Jag frös så mycket att jag inte kunde sluta skaka. Jag skakade så mycket att jag har träningsvärk idag (dagen efter). Alla muskler skakade, alla leder ömmade. Jag har fortfarande ont i höfterna. Allt i mig frös. Jag lovar! Marken var blott lera, vatten och vattning lera. Jag stod upp exakt hela dagen. Nej, där ljög jag. Under bilresan dit satt jag, det gjorde jag även när jag kissade i en bajamaja (fast där sitter man inte avslappnad i första hand), på tunnelbanan hem (dock inte hela resan). Det får benen att kännas som två plankor. På grund av regnet blev allt som var i min väska blött. Många saker blev förstörda, jag är livrädd för att filmen i kameran har blivit förstörd. Då dödar jag mig själv. Nej, då blir jag så förbannat jävla sur att jag aldrig kommer att förlåta mig själv. Det finns liksom bilder från P&L på den. Min väska luktar gammal fukt. Det är nog en av de värsta lukterna som finns. Iallafall när kvällen var slut så stod jag och väntade på Johan till höger om bajamajorna som vi hade kommit överens om tidigare på dagen. Eftersom att han stod väldigt långt fram på Iron Maiden (som spelade såklart sist) så skulle han komma ut typ sist. Så jag stod där och väntade och det började blixtra rejält. Jag ville inte visa någon rädsla. Det gjorde jag inte heller. Innerst inne var jag dock livrädd. Det kändes som att folkmassan aldrig tog slut. Efter ett tag kollade jag in i den och där stod han, Johan. Jag gick fram och kramade honom, jag var ju livrädd. Sen klagade jag på allt för honom. Mitt uppdrag var att få honom att tycka synd om mig så att jag skulle slippa tycka synd om mig själv. Uppdrag utfört. Minst 10 000 skulle med tunnelbana. Fast siffror och nummer är ingenting för mig. Jag kan dessutom inte uppskatta hur många människor det är, eller hur långt någon sträcka är. Vi lyckades komma långt fram i kön. Underbart! Allt gick som smort och när vi kom till Anneli så väntade en varm dusch, te och mackor, torra och varma kläder, underbart härliga och sjukligt sköna tältsängar.